Från ett kronohemman under Gustav Vasa till ett sommarnöje för släkten Eriksson. Här är berättelsen om vår ö.
OBSERVERA: Detta är en nerkortad och omarbetad version av den första delen av berättelsen om Idö. Hela dokumentet hittar du som inloggad här. Där finns också en del andra kortare avsnitt, som handlar om både det ena och det andra som rör vår kära ö.
På Idö, som ligger i Gryts skärgård nära gränsen till S:t Annas socken i Söderköpings kommun, har människor levt och verkat i hundratals år.
Ända sedan medeltiden har djur betat i skogen på ön.
När de första människorna slog sig ned på ön är oklart, men historiska källor tyder på att det har funnits permanenta bosättningar på Idö sedan senmedeltiden.
I Gustav Vasas jordebok från 1543 beskrivs Idö som ett kronohemman. Det innebar att gården ägdes av staten, som tog ut hyra av den som brukade marken och fiskade i vattnet.
Det första skriftliga beviset för djurhållning på Idö är upprättat 1571. Då rapporterade skäremannen Oloff att han skulle betala skatt till staten för tre kor, sex kalvar och grisar.
Under 1700-talet fick en man, som kan ha varit en så kallad frälsebonde på Idö, köpa ön av greven på Thorönsborg. Mannen betalade bland annat med råg och ett antal dagsverken. Fram till i mitten av 1800-talet drevs jordbruket och fisket i ett byalag, bestående av två bönder som hade drängar och pigor till hjälp.
Även jakt, särskilt på sjöfågel, var en viktig del av försörjningen för dem som arbetade och bodde på Idö. Under 1800-talet förkom också säljakt.
Invånarantalet på Idö har varierat under årens lopp. Av kyrkböckerna framgår att nio personer bodde på ön 1882. Ett decennium senare var den siffran 16. Av dem var sju barn, tre ungdomar mellan 14 och 23 år, och sex vuxna. Till och med för att vara 1800-tal var medelåldern på Idö mycket låg: 24,5 år. Den äldsta personen som bodde på ön 1892 var bara 41 år gammal.
Idöborna var också ovanligt duktiga på att läsa. Fem personer fick högsta betyg i innantilläsning i husförhöret 1892.
Gustaf Tronarp